salta russin

jag tycker om att äta salt mat. salta, salta, till läpparna blir torra och rynkiga som russin. tandköttet ska knottras och insidan av läppen med. det är gott. det smakar som svetten som halkar av mitt hår, som rinner ner i ögonen, som gör min blick simmig och salt. det smakar som långa strilar av tårar, som alldeles för fort hittar hela vägen ner till kinden.

jag har haft en alldeles god, fullkomligt lyrisk julaftonsdag. innan midnatt satt jag i en snöhög med tårstrilar på kinden och hakan. snö i svanken, och överkörda svullna fingrar. jag skrattade och skrek så att allting bara fanns där. förväntansfull och förberedd gav jag mig ut i stilla snö, gul himmel, tillsammans med mina bästa. i skogen, i mörkret, fanns andra människor där som kanske också var varandras bästa. de sa "hej", men vi var inga sår. så vi lekte, lekte, lekte. pulkan brakade. stjärtlappen vibrerade under svettig rygg. de andra kompisarna frågade oss "ska ni följa med?" och "ja". så vi började promenera långt, långt in i urskogen. vid träsket, var det... en högtidstid. faktiskt julens mening och andakt. alla krispiga träd var böjda och mjuka, kroknade under snöns tyngd. vi stannade, och - tyst - livets heliga närvaro och salighet kröp innanför kragen och in under kinden. kysste ögonfransarna, och blicken våt. jag vill alltid, alltid, alltid leka.

skulle kunna skriva massor om att

kasta sig åt vargar
göra saker mot bättre vetande
stå öga och öga eller vägg i vägg mot en satans jävla vägg

men det är inte så fruktansvärt roligt eller intressant.
kan skriva om det sen. nåt jag kan skriva om är

död
de små liven hittade en död liten stackars mus
den var helt nydöd och söt
vi tog hand om den
gjorde en begravning
sjöng tänd ett ljus
viskade fina ord
några ville göra kors
någon grät efteråt
jag sa: ledsen det får man va

hej, ursäkta

livet när man trampar på fallfrukt.
ett annat liv som mosas mot asfalt, under en dämpad sko.
plommon, körsbär, rönnbär, ät.

wax

..........................
känslan jag har;
känner att det är en förmån att vara jag.

vilka hinder som än kan finnas inom mig, eller uppstå runtom,
så kan jag sträcka ryggen - från krökt till rakt. hur ont det än gör!
jag vågar nämligen det.

älskar alla människor så mycket. vissa är inte lika lätta att tycka om.
men om man är envis, öppen, prövar olika sätt. så brukar det gå till slut.


--
den besatta ungen som gav mig mardrömmar.
den här veckan har hon varit som en ljuv dröm.
så himla, himla underbar. det är som en välsignelse att få uppleva den förändringen!!

älskar alla bubblande känslor som finns i andra människor, som JAG kan framkalla.
någon blir ledsen. någon blir arg. någon blir nyfiken. någon annan blir glad. någon ser möjligheter.
allt av samma sak. och nu pratar jag om vuxna till och med!

älskar denna förmån att få leva livet. få chanser och tillfällen. stöta på hinder. lära mig lite mer. känner mig... tacksam. har tackat en del denna vecka, och måste tacka mycket mycket mer i framtiden

skrev jag det? att jag har gluttat på en lucka?? detta är utkomsten!!!! massor av rikedomar. nu behöver jag inte vara så rädd. jag är det modigaste knyttet. kan ta hand om alla skrutt som kommer i min väg!

ånghäst

i ånghästparken. var där, några dar. har flytit runt, hakat på och hängt med. suttit som en gubbe i lådan och impat. levt på min egen strålglans. låtit den speglas i främlingars ansiktsuttryck.
så igår, gick jag och betalade och kämpade för att smula ner allt det där.
pulvrisera allt romantiserande av detta, romantik i destruktik.
att förstöra, förgöra och förinta det som är stringent och sant.
det är lite sorgligt det.
försöker, glutta lite på en lucka. kanske, finns det en liten flik nånstans på mig, där man kan knipa tag och dra loss. släppa ut men stanna kvar.
tårarna strilar ner på gatan och fyrans buss, men det regnar ute så det är ok.

det ljusnar

det ljusnar, och jag tjusnas.. nä. jo, lite förtjusad. men mest så är jag på en plats där händerna darrar, ögonen svider och pulsen vibrerar. tänker att jag måste åka bort o göra som alla andra ändå, trots tidigare dagar, hela året, då jag, liksom bestämt - att såhär ska jag göra!! "bara vara". slappa, softa, inte hetsa. inte prestera på min ledighet. stanna hemma. sova hur länge jag vill. sover, hur länge jag vill. får - dåligt samvete, döden varför är det så? ändå, är glad nöjd bra - glad för att jag är jag.

börjar bli proffs på att prata med människor runtom - alla! dem i vasastan - dem i perrongen. dem i luren, dem i busskuren. samtiden, gud vad är det för trams!! jag sparar mitt allt inför framtiden.

den här kan du stämpla

alltså, vilken plåga att det är så tillfredsställande att vara totalt självuppoffrande.
det är för härligt. det måste vara... någonting, med, kemi.
ännu sexigare att vara självUTPLÅNANDE.
men, allting gott.
vi får se om man kan mixtra med och lära sig behärska självkontroll.
måste påminna mig själv om detta.
(man kan egentligen påminna sig själv om vad som helst.
finns så många sanningar på detta jordklotet.
men man kan ju trösta sig själv, med att,
man har BRILJASEN ständigt i fokus!)

"gud jag var i sån extas där borta på terminalet"

vardaglig mysticism

drömde att ett barn på mitt jobb var besatt. det var natt, hon hade kramper, kräktes blod. det bara vällde ut mörkröd sörja, över hela henne, mina armar. en så himla väntad dröm, med tanke på hur veckan varit.

advarsel

hur kan jag påminna mig själv om att målet inte är målet? mulet, blir surmulen (eller är jag inte alltid det?)
har så fruktansvärt spattigt bråttom. fladdrar åt alla håll. dit, hit, plit.
jag har sådan riktning - riktig riktning. men hu, att förstå att det är det (!) som är vinsten.
är redan en vinnare. har vunnit .. allt!

då ska jag bara ta och lägga mig ner lite här då.. göra nåt vanligt och tycka det är kul, ok

annars - ett tumultkaos
glömmer - allt
vill - utforska
sitter i ett sol- och regnsken. mörkt och ljust vänder kappan efter vinden.

Levde där en kackerlacka 

i den usla världen 

som ledde till hans fall rakt ner i flugpissglaset... 

Och han trängde sig mot flugorna 

som vaknade och öste glåpord över honom, 

klagandes till överheten: 

"glaset är nu fullt till bristningsgränsen!" 

Nikifor kom då förbi, och, 

kort sagt, 

slängde hela skiten i svintråget åt svinen. 

Men kackerlackan knotar inte! 

(och det är meningen med hela fabeln)

det var en gång en liten skit..

och så blev det bättre sen..!

jorå, såatteh...

om den gången då jag hade behov av att rita en häxa som slåss mot en dansande julgran:

snart 10 år sedan

och det här

cheerful

okänt

Det är bara bönder som börjar gråta mitt i skrattet,
tänkte jag, och som tystnar mitt i skrikandet. 
Aningslöst glada och med ett avgrundsstort raseri
kunde de nästan springa ur sin egen hud.

hinterher hat man gut reden (arkiv)

Inte ens ett huvud fyllt av skräck lyckas de rubba. Ett lugnt huvud i en neurotiskt trygghetssökande kropp. En kropp som knakar och stelnar, som ilar och mulnar.
Ett tungt litet skröpligt hjärta
ligger omhuldad av varmt ludd
nånstans innanför det tunna
bröstet, ovanför den stramande
och spjärnande magen...

hinterher hat man gut reden (arkiv)

Hösten är varm, men människan blir snart kall. När hon är kall fryser hon. När hon fryser är hon still. När hon är still tänker hon. När hon tänker skapar hon. När hon skapar blir det mening. Finns det mening finns det hopp.
Vad hoppas människan på? Att det varma blir kallt och att det kalla snabbt passerar förbi. Det blir vår och prunkande klart, och människan blir varm. När hon är varm svettas hon. När hon svettas rör hon på sig. När hon rör på sig flyger tankarna iväg. När tankarna flyger iväg är hon bekymmersfri. När hon är bekymmersfri behövs inget hopp. - Det går bra ändå.
"Det går bra nu" tänker hon. Men rörelsen saknar mening. Tankar går till spillo och produktionen faller i träda. Det gör inget, tänker människan, så länge solen träder fram.

free as a fig

112

hittar en missbrukare som tappat skon och ramlat på gångväg. han verkar finsk och rätt snäll (men ja, kan inte kommunicera eller gå). medan vi väntar på ambulansen/polisen återfår han plötsligt talförmågan och säger: "förra veckan dödade jag en man. med kniv. ***** hette han." jag låtsas som om han just inte sa det där. sen blir han orolig: "vilka är det som ska komma?". jag har ingen aning om de skickar polis eller ambulans till en full man som ramlat, men eftersom jag inte i första hand beskrev honom som ett fyllo över telefonen utan som en man som ramlat och kanske legat länge i kylan så kom ambulansen. de var lagom snälla, inte lika snälla som missbrukaren, det såg jag. men de bestämde sig för att skjutsa hem honom till behandlingshemmet helt enkelt. skönt, för honom. han var tacksam och vinkade glatt.
någon minut innan jag stötte på honom stod jag i en kö på coop forum - alla kassaapparater gick sönder precis som mitt köp skulle gå igenom, krångel - och jag tänkte: "åååhå vilket slöseri på min dyrbara tid, jag hade kunnat vara hemma nu" men när han behövde hjälp, väntade jag så gärna, hade kunnat stå nere på gatan hur länge som helst - så skönt att slippa värdesätta sin tid så himla mycket

cal gar y

mitt blinda öga/min ögonsjukdom var bara min tankspriddhet.
som vanligt. denna - kluvna - hjärna - kluven - i - två - delar - fast - oändligt - många - fler.
så jag bytte plats på ögonen. nu känns det bra.
men kan jag verkligen se? ser jag det jag ser? kisar - och ja, kanske, vem vet!
igår steg i varje fall ljuspartiklar rakt upp i rymden som de starkaste strålkastare och det var fint. samtidigt som lungorna revs sönder av is is ispartiklar, kom hem och la mig på spikar, andades djupt men hjärtat slog dubbelslag. sen plingar någon på kl 1050. jag är naken och öppnar förstås inte. när jag tittar i titthålet ser jag ingenting.

ägandet.

tecken på avsaknad av andlighet. -

Ägandet som sådant är självfallet inte ett tecken på beroende. Men om man saknar en äkta och naturlig andlighet kan det leda till en materialism som innebär beroende. Detta beroende kännetecknas av samma slags smalspårighet som den religiösa fanatismen eller det överdrivna förnuftstänkandet: en viss tvångsmässighet men framför allt oförmågan att möta och bearbeta sina egna känslor och behov. Det materiella blir ett redskap som man använder för att slippa konfronteras med sin egen svaghet och mänsklighet. Materiens starka symbolvärde möjliggör det här: eftersom jag har de rätta kläderna och mitt hem den rätta inredningen och eftersom jag dessutom har alla yttre tecken på framgång kan jag inte vara svag eller har några brister. De yttre tecknen blir ett substitut för det inre livet.