vardaglig mysticism

drömde att ett barn på mitt jobb var besatt. det var natt, hon hade kramper, kräktes blod. det bara vällde ut mörkröd sörja, över hela henne, mina armar. en så himla väntad dröm, med tanke på hur veckan varit.

advarsel

hur kan jag påminna mig själv om att målet inte är målet? mulet, blir surmulen (eller är jag inte alltid det?)
har så fruktansvärt spattigt bråttom. fladdrar åt alla håll. dit, hit, plit.
jag har sådan riktning - riktig riktning. men hu, att förstå att det är det (!) som är vinsten.
är redan en vinnare. har vunnit .. allt!

då ska jag bara ta och lägga mig ner lite här då.. göra nåt vanligt och tycka det är kul, ok

annars - ett tumultkaos
glömmer - allt
vill - utforska
sitter i ett sol- och regnsken. mörkt och ljust vänder kappan efter vinden.

Levde där en kackerlacka 

i den usla världen 

som ledde till hans fall rakt ner i flugpissglaset... 

Och han trängde sig mot flugorna 

som vaknade och öste glåpord över honom, 

klagandes till överheten: 

"glaset är nu fullt till bristningsgränsen!" 

Nikifor kom då förbi, och, 

kort sagt, 

slängde hela skiten i svintråget åt svinen. 

Men kackerlackan knotar inte! 

(och det är meningen med hela fabeln)