shake the shackles

SKAKAS VÄL FÖRE SERVERING

ja, det är väl så en måste göra för att nå en jämn glöd.

kliv ut i den fria luften och låt dig i tumultet omskakas.

säkert att du landar med en duns. har du otur, så landar du på vassa stenar. mer tur, i en taggbuske. men vet du, tumultet låter sig inte kontrolleras - det låter dig aldrig styra vart du landar. 

ibland är luften så tät av omistlig dimma att du liksom bara flyter omkring. sakta långsamt kan du sjunka ner mot jorden. andra dagar är natten kristallklar och du kastas ner som ett spö i backen. 

trivs du inte där du hamnat? låt dig återigen omskakas. problem ger dig nämligen luft under vingarna. du kan flyga långt bort, bara du skakas skakas skakas och dallrar i huvudet och stannar med problem!!!

 

nog finns det mål och mening i vår färd men det är vägen dit som är mödan värd.

så småningom du kan låta dig serveras - men mättnaden är aldrig långvarig!

din hunger kan inte stillas. döva den, döda den, dämpa den, men aldrig stilla.

Bänder upp min tredje syn

Försöker följa min själsliga kompass, titta i stjärnorna, spå i spottkoppen, men jag vet inte hur all inre info ska läsas? Vad betyder det att jag har svalt en näve sand och fortsätter sätta i mig mer?? Varför kan jag inte se denna sandlåda jag befinner mig i? Var är den hur stor är den.
Är jag katten som gräver ner stinkande fisklik i sanden...


Men gud. Type no more. Nu vet jag nu har jag det! Tack kackerlackan min trogna själsliga kompass, här fanns ju nyckeln till stjärnskåderiet. Sanden är ju små små små stenar. De där som var stora och tyngde ner all luft sen blev det grus som for omkring o krockade det kom salt o nu de fina pudret som jag inte ens kan se men kan smaka. Det fastnar på vägen ut. Kanske måste det lägga sig. Liksom jag. Gonatt/sovstund

Paradoxen, förnuftets djupa bugning inför något större

Läser en bok. En som bok som e klok:

Det är meningen att livet ska sätta sina spår. Man ska gå sönder, gå vilse och förundras.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
(och man kan inte gå vilse utan att besitta mod)


Vi har alla en klangbotten för vishet och djup. Om tiden är den rätta kommer det att börja eka och dåna i oss. Jag syftar på en rörelse neråt, djupt ner, så djupt att vi upptäcker de svindlande höjderna. In i det mörker i vårt inre som till slut kommer att blända oss med sitt klara ljus.

albatrossen den vita

om det tidigare bott en mal, och en annan gång en fjäril, i mitt bröst, så har där nu en albatross flyttat in. klumpiga vita albatross. som har stukat sin ena vinge. febrilt flax helt ur synk. kommer ingenstans. hamnar nära kanten. men vågar inte lämna detta trygga bo.
"luften bär även en stukad vinge"
och utsikten är makalös för den som inte blundar. och en bröstkorg är verkligen för trång. gallret som bröstets kotor bygger kan dig heller aldrig skydda. alla hör ditt oroliga skri.
din näbb sticker också hål på mina lungor - du tar all min luft. dina klor river nästan ur mitt hjärta - du öppnar alla gamla sår.
"flyg vidare, de måste våga ta ett kliv i tro" - it's free out there, out in the open air

paus

Känslomässigt brus stora
som stenar
det river, krockar och
dunsar
händer massa spännande
ljud och vibrationer och hopp
i min kropp
Sen värmer jag stenarna
och lägger ut dom på min kropp
De svalnar. Det blir en jämn glöd till slut.

Mina ögon tuggar på en salt sten
maler den till ett grus
Loben blir så varm av allt arbete
att allting svettas ut
Vaknar med vit mascara