28.11.13

Paradoxen, förnuftets djupa bugning inför något större

Läser en bok. En som bok som e klok:

Det är meningen att livet ska sätta sina spår. Man ska gå sönder, gå vilse och förundras.

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
(och man kan inte gå vilse utan att besitta mod)


Vi har alla en klangbotten för vishet och djup. Om tiden är den rätta kommer det att börja eka och dåna i oss. Jag syftar på en rörelse neråt, djupt ner, så djupt att vi upptäcker de svindlande höjderna. In i det mörker i vårt inre som till slut kommer att blända oss med sitt klara ljus.


23.11.13

albatrossen den vita

om det tidigare bott en mal, och en annan gång en fjäril, i mitt bröst, så har där nu en albatross flyttat in. klumpiga vita albatross. som har stukat sin ena vinge. febrilt flax helt ur synk. kommer ingenstans. hamnar nära kanten. men vågar inte lämna detta trygga bo.
"luften bär även en stukad vinge"
och utsikten är makalös för den som inte blundar. och en bröstkorg är verkligen för trång. gallret som bröstets kotor bygger kan dig heller aldrig skydda. alla hör ditt oroliga skri.
din näbb sticker också hål på mina lungor - du tar all min luft. dina klor river nästan ur mitt hjärta - du öppnar alla gamla sår.
"flyg vidare, de måste våga ta ett kliv i tro" - it's free out there, out in the open air

paus

Känslomässigt brus stora
som stenar
det river, krockar och
dunsar
händer massa spännande
ljud och vibrationer och hopp
i min kropp
Sen värmer jag stenarna
och lägger ut dom på min kropp
De svalnar. Det blir en jämn glöd till slut.

Mina ögon tuggar på en salt sten
maler den till ett grus
Loben blir så varm av allt arbete
att allting svettas ut
Vaknar med vit mascara