dativrester

Dativrester
dånar åskan
magen mullrar,
jag sträcker ut en hand

Dolt leende
spräcker en tand
bubblande magsyra,
av tankar i brand

jag fräser ilsket bakom leendet
dödar en man
sopar undan alla resterna
sotet glittrar litet grand
genom ljuset från fönstret
i syne, ur huse---
i sinom egen stund

svärtar ner mitt ansikte
blundar ögon
månen så dum.
dum, rund, dum och ung.

Ihåligt öra,
säg det jag vill höra:
'se men inte röra'

Du ramlar omkull
ruset, full
svärtad men glad
döv, liksom jag.

Dina knotor i en hög
som skrapats samman
luften,
jag håller andan
och tänker mig för -
å skit, vad är det jag gör?
hur drar jag mig undan
utan att springa för fort!!

Basljud och trumma
bankar en port
snusiga tänder,
darriga händer
och svinledsen blick
innanför tröjan
där värmer nästipp.

Jag går aldrig mer
ut,
vill
inget se,
stannar
hemma-blind
(som en räka)
med kinden mot din.

Stanna såhär
för jag vet ingenting
om språk,
regler, rester
och grammatik

när hösten blir äldre
vind pustar lövens morfem och
sats
melodi

I en extremt, oerhört och otroligt enorm, rätt ut sagt expansiv och tidsförbrytande lägenhet.

Ser du sanningen i dess salta ögonlob, så ser du att där är fullt av grumliga mysterium. Du kan se att där finns en enorm rymd vari förnuftets djupa bugning för nånting som är större äger rum. Större än alla klarheter och sanningar på denna jord. Dessa ögonlober, vars tårar vattnar våra inomsinnliga bildliga frön, blundar när vi springer förbi, blinkar på våra diskotek, stirrar för alltid in i stjärnhimlens reflektion i pölarna på våra gator, stirrar för alltid in i värken i våra axlar och stirrar för alltid in i de torra brödsmulorna på vårt köksgolv. Mycket mer än så kan det aldrig bli och har det aldrig varit. 

Betänk allt detta, nu när jag återger en sann saga för er;

I ett nordligt, mörkt och mytiskt land levde i en svunnen tid en högburen kejserska. Kejserskan var en kavat, men timid och eftertänksam, samt jäktad, men svävande paralyserad, härskarinna i detta rike. Många, långa år snubblade kejserskan fram i ensamma, trånga korridorer i sitt furstendöme. Hennes slavar, tjänare, invånare och folk ville för allt i världen nå henne. Långa fingrar på giriga händer sträcks ut genom korridorernas väggar, de famlar, greppar tag i hennes axlar ibland, trasslar till hennes hår, särskilt i nacken, där hon inte kan se. En rufsig, hård tova i nacken, de vill aldrig släppa taget. De vill veta mer, ha svar på alla sina frågor, de vill underhållas, bildas, växa. Snart tränger sig även armbågar igenom hennes väggar. Sen även deras värkande axlar. Hon börjar skymta kalla, håliga ögon på andra sidan, ansikten som aldrig slutar stirra. Allt tröttare, med ett trassligt hjärta och få öppna dörrar, men fler som går i baklås bakom henne, packar så kejserskan en dag sina koffertar, med sin prins under armen och far iväg för den långa okända vägens skull. 

Kejserskans koffertar är packade till bristningsgränsen med garner. Små, stora, trassliga nystan. De är allt hon behöver. Hon får alltid sluta reda ut, alla - dessa- problem, och ett nystan har alltid en början och ett slut. Med dessa nystan kan alla problem faktiskt redas ut. Men mer om detta sen! Prinsen reser lätt. Han har redan allt han behöver inom sig. I en tid, reser de till fots, vandrar så sakta fram den tid det tar, att denna långa krångliga väg stadigt manövrera. De ser på alla moln, fram till dagarna skymmer och skyarna gömmer sig bakom horisonten. Det är fasansfullt vad många mörka skogar ett kungapar kan besitta i ett endasta litet land. Vissa skogar måste de springa igenom, då det är för tungt att andas inne i deras mullrande tystnad. Ibland stannar de upp en stund, benen kliar, utan vanan inne är det svårt att springa så långt. Då hörs ett mummel eka mjukt genom jorden medan rötterna släpper taget och en gren växer ut. På denna gren sitter några fina fåglar. Om en ramlar ner, sitter de andra kvar, förresten har ju fågeln som ramlar ner sina magnifika vingar, vars kraftfulla slag lyfter denne upp igen. Och dess strålande vackra hålfyllda skelett är så lätt, så lätt.

I en annan tid är det kejserskan och prinsen som flyger, de lämnar sitt land så fort, på genaste studs, utomordentligt bums, de hinner inte ens vinka. Den långa okända vägen är så snäll denna gången. Den bjuder på kaffe, mjuka stolar, och särskilt snabba chaufförer. De ser inte den döda fågelns rester under en nyss utvuxen gren, men bortom flygmotorernas bedövande brus hörs knotornas skramlande. Livet sopar undan och placerar om så att allt kan börja om på nytt, medan allt det gamla fortfarande finns kvar, för ibland glömmer även en fågel bort hur man flaxar med vingarna.

I det nya landet - nu är de förresten redan framme, för vi ska skynda oss att komma till sagans kärna och mening - finns inga mörka skogar, där finns bara hetta. Det är något av det mest ofrånkomliga, och påtagliga inslagen. Här vissnar växterna och solen smolkar ner. I en annan tid, annan plats, samma tid, samma plats. 

“Mitt språk är inte mitt, i ett annat land, med huvud i brand”. Kejserskan tappar sina ord i detta nya, så egendomliga, nyskapande land. Hon kan inte tala, hon kan inte läsa. Men hon skriver på en lapp: VERÄNDERUNG "nothing ever changes, things will never be the same" VERBINDUNG

Sedan ritar hon en häst. Den blir ful, hon måste rita en ny. Den blir fin, men den har inte rätt färger. Kejserskan tar fram ett glittrigt nagellack, se, så fint du skimrar nu, min vackra häst. Hon somnar.

Kejserskan är mycket, mycket trött efter den långa okända vägen, resan, efter händernas grepp som fortfarande sitter kvar i musklerna, efter skogens dånande tystnad och skelettresternas rasslande knotande. Hon sover hela natten och hon sover hela dagen. Hon drömmer om pyttesmå bebisar som drunknar i en simbassäng, hon drömmer om att hon måste skaffa ett plåster till sin väns stora skrubbsår. En man står i en låst dörröppning, han vill inte släppa in henne, men han håller fram ett enormt plåster med sina bägge händer. När hon vaknar, sjunker hon som fast i sängen. Musklerna stelnar och släpper aldrig taget, de låter henne inte stiga upp. Med värkande axlar vrider hon i vaket tillstånd på sig, vänder sig om, från sida till sida, ligger på magen, på ryggen, sträcker armarna över huvudet och spretar med knäna åt olika håll. 

En annan dag, ligger kejserskan alldeles ut vid kanten av sängen så att knät kan falla ner och ryggen sträckas ut. Hon tittar in i väggen och ser två hårstrån, som blivit inmålade, fast, under den vita väggfärgen. “Vems hår kan det vara?” Hon tror att hon vet. Pillar på lite smuts på väggen och en färgflaga faller loss, där under är väggen målad i en stark turkos.

I ett annat land, skrapade kejserskan och prinsen bort tapeter, det var också i sovrummet, genom vitt, turkost, sedan rosa blommigt och underst - där hade någon skrivit med blyerts: “tapet”. Detta skrapande var en resa genom tiden men inte rum, för rummet är detsamma, oavsett vilken tid, eller vem som bor där, fast det var inte sant, för däremellan kommer rörelse som blir till energi, som förändrar allt utan att nånting någonsin försvinner.

tejp och musik

Brännande känslan, av ett klot i mitt ben.
Vågiga ränder, som gräver spår i mitt lår.
Jag klipper en tejpremsa,
plåstrar om mig själv lite grand.
Klistret kittlas och värmer.
tejpen pryder benet som ett fantastiskt ornament
och jag sträcker på huvudet litet grand.
Smalbenet grönt,
jag knådar litet grand och det gör ont men är så skönt.
Min kropp stramar ihop
jag kan känna var den tar slut.
Där inne famlar Livet fram
greppar efter strån, strängar och flikar.
Något att hänga upp sin tro på.
Det klumpiga famlandet är frenetiskt och ljuvt.
Knäpper till på nerverna, vars vibrationer bär mig fram.
Jag slutar aldrig dansa till musiken i min kropp.
Och musiken i min lur, den säger:
"a child's rhyme stuck in my head;
sa att livet e ba en dröm.
spenderat så många år med frågor,
för att upptäcka att jag vetat allt all along."
Sen sjunger han om sin skugga:
"Min skugga, har ömsat skinn
jag har plockat löss igen.
Jag är nere
och gräver igenom
mina egna muskler,
för att hitta råd".
Jag har vandrat i min skugga, jag har vandrat häromkring
jag har vandrat omkring i min egna - osäkra - förvirring

Min skugga, den ömsar skinn.
Jag har plockat löss igen.

Och jag har krälat på min mage,
vill känna utsidan vridas in.
Lyssna på mitt muskelminne nu
Kontemplera över det som fastnat där.
"Känn min skugga ändras,
sträckas upp och över mig
Mjuka upp denna rustning
hoppas jag kan ta mig igenom, vägen fram
genom att kliva ut ur skuggan"
det hoppas jag också.

jag lyssnar mer:
Han fortsätter gräva
tills han känner nånting.
Inte nog, han behöver mer.
Ingenting kan mätta.
Han vill inte ha det
Han bara behöver det.
För att andas, känna,
veta att han är vid Liv.
Gnugga långt över gränsen,
detta kan göra lite ont men det är nånting du vänjer dig vid.
Knogar långt innanför gränsen,
andas, vänd dig om, och ta min hand.

Mitt huvud är så varmt,
kanske är det hårfärgen.
För det var inte hjälmen, jag tog av den och huvudet
var ändå lika värmt.

Tre busvisslingar senare på gatan
och jag sjunker under jorden.
Åker alldeles för långe på u-bahn
för jag vill inte kliva av.
Tåget vaggar mig lugn.
Musiken i min lur tar hand om mig.
Tittar på människor som tittar på människor
för att se deras tankar och bedömningar.
Tissel & tassel.
Si & Så.

Svettas under tuttarna, det blir en stor, mörk fläck.
Mina knän svettas med, smalbenen blir glansigt,
randiga,
av lacken som porlar ned.
Baksidan av låren är ett klister som en sugkopp som
suger fast och sitter kvar i sätet, jag får inte stå upp.
Stationerna är vackra med sina kakelornament.
Jag vill titta mer på varenda en, ta med varje stationsvägg hem.
Vissa stationer saknar golv,
men vad gör det- när du undrar how a toop floor could replace heaven?

Det finns en tid

en varg

ett hopp

I skogen

Där bort

Susar ett steg

Vandrar en vind

Gatan är skitig

Framför en grind

ögon som möts

sluts lite grand. Korsar varann.

Kanske möts vi bakom en tall?

Undrar ändå

Vart fan jag har hamnat:

hur många barr ska jag samla

hur många gånger ska jag ramla

Bett 

Kliar

men saften är säv

gnuggar min hud mot barken

mmm, sträv

En myra innanför kragen

och smultron i magen

En stor vacker stock.

Stockar.

och stenar.

Alla goda grenar.

Ingen slipper här fram, 

förrän hon säger,

men kan du säga mitt namn ?!

Osynligt barn

Hon rör ingen alls;

kottar och stickor, 

dockor och trams

Nu kluckar vattnet, brusar mot en strand.

Bäckar som porlar, läsk mot en tand.

jag bränner en fotsula, när jag vandrar på sand.

Skär mig på en sten, 

när jag kliver iland.

Måne, måne, stig upp om du kan

jag älskar dig måne

Kom får du höra mig yla ibland

Otitulerad (arkiv)

Idag är en älskvärd dimmig dag. Husen, bilarna, marken, träden - ja, allt verkar så långt bort. Glasögonbågen skaver in i huden bakom mitt högra öra som om ett stort gult blåmärke spred sig därifrån likt en oönskad vattenläcka i ett golv. Jag har varit ute och gått genom skogen för att liksom ta mig ut, på andra sidan, kan man säga. Tätt packeterad i luva på luva och jacka i jacka stannar värmen i mig, hastigt cirkulerande - pulserar ur mig, tränger sig fram genom porerna. Jag är plötsligt alldeles klibbig vid tinningarna och det tidigare flygande håret slickar sig nu fast i mitt ansikte. Min jacka luktar redan illa av dimmfukt och svett. Jag kan inte se det runtom kring mig - enbart förnimma det - men säkerligen har jag gått här förr. Dimman suddar ut allt som rör sig och mina fotspår som förr går natt frös fast i tjälen verkar nu ha tinat till en otydlig lermoja. Jag går hem

Jag vaknar upp i min säng. Bredvid mig och under mig ligger pennor, färger och skrynkliga stora pappersark - jag ser att den bruna färgtuben har spruckit och påslakanet är helt brunfläckigt. Funderar över vilken dag det kan vara, tänker noga efter, onsdag? Ett par majestätiska grävlingar ute på fältet dyker upp som en minnesbild för mig - det var idag jag såg dem, ute, i dimman, det är alltså bara tisdag idag. Och det har varit en älskvärd dimmig dag. När jag reser mig ur min överbelamrade säng ligger sladdar och kuddar slumpmässigt spridda över golvet, som är isande kallt. Jag har kläder på mig men inga strumpor. Skyndar mig över till garderoben, där jag upptäcker att mina kläder saknas. Förvirrat besvär jag min tankspriddhet, tänker "tvättstuga" och undrar hur många dagar jag ockuperat torkskåpet egentligen. Stoppar ner mina kalla bitar till fötter i stövelskaften till mina skor, små stenar har liksom malt ner ena klacken till obefintlighet, och känslan av barfota fötter direkt mot det unkna innanmätet av skorna får mig att grimasera.

Inne i tvättstugan står ett par storväxta och gräsligt fula kvinnor. De är två meter långa och nästan lika breda. De vänder sig om och stirrar surt på mig när jag kommer in. Deras arga energi överrumplar mig något men jag fortsätter in och försöker ignorera deras påträngande närvaro. När jag öppnar torkskåpet för att äntligen ta ut mina vältorkade kläder hänger endast ett par överdimensionerade rosa spetsunderkläder där i. De måste tillhöra kvinnan bredvid mig som nu stirrar, om möjligt, ännu surare på mig. Jag smäller igen skåpet fort, vänder mig om och ser en hög av kläder på golvet som måste vara mina, samlar hop dem i min famn så snabbt jag bara kan och springer ut och tillbaka in i lägenheten. Kläderna får ligga på farstugolvet.

Dygnet är slut och jag börjar bli trött. Sätter mig på toalettstolen och sitter fint den stund det tar. Medan jag sitter där får jag syn på två blåmärken på mitt högra lår. Hur har de hamnat där? undrar jag och upptäcker något ännu mer spännande på yttre sidan av mitt vänstra lår - skorpan av ett långt rivsår. Jag kommer fram till att det måste vara jag själv som tillfogat mig denna defekt, råkat riva hål på huden medan jag kliat mig, det har ju hänt förut. Med mina pillriga och kliiga fingrar pillrar jag bort några av skorporna på det avlånga rivsåret - någon bättre och mer tillfredställande syssla har jag inte till hands. Framför spegeln tvättar jag sedan långsamt rent mitt ansikte - gnuggar och torkar hårt, klämmer ut någon ful och mörk liten pormask, kanske mellan ögonbrynen, och borstar sedan ut alla tovor i mitt hår. Väl ute ur badrummet ser jag att mina fingrar och mitt vänstra lår är täckta av ljusrött blod. Det strömmar ur det upprivna såret. Ett plåster senare lugnar sprickan i huden ner sig, och låret trivs med sin nya assecoar. Jag släcker lampan och somnar

Jag går åter igen genom skogen, men denna gång stigen baklänges. Att ta sig genom, ut på andra sidan, fast andra sidan först, egentligen. Allt visar sig på nytt - och olikt alla andra gånger lägger jag märke till de svarta, våta, kala träden, det gula, höga gräset och svarta, vissna växter som blandar sig däri emellan. Egentligen är det här en akvarellmålning, och inte världen. Jag börjar springa, som för att fly från kylan i mina fingerspetsar, men allt tar plötsligt emot då ett hemskt kraftigt håll attackerar mig innanför de nedersta revbenen.  Det är så långt kvar hem som det kan vara - för att avleda smärtan fokuserar jag på stötarna mina knäleder tar för varje stort och hastigt kliv i denna marsch. Tack och lov det hjälper, tack hjälp lov och bock, fortsätter så dubbelvikt. 

Nu har jag varit i dimman i två dygn och ännu inte riktigt vaknat upp. Som i en illusion av att ta sig ur det här vältrar jag mig i ytlig, kommersiell glans - en skenaktig lyx. Något som glänser och skimrar, men egentligen är världen grå och så regnar det idag.

Luften idag är särskilt hård, kall, tar i sin besittning hela min kropp och bitar tag i mina lemmar. Men det gör inte så ont - att äntligen få vakna och leva igen om så bara för en stund.

Kråkan

En femårig flicka går på dagis. Vi kan kalla henne Liv. Hon är kär i Jocke, 5 år, det är honom alla flickor på avdelning 5 på dagiset är kära i. Han är söt, modig, tuff, och har många trogna kompisar. Varje dag sitter några av flickorna och ritar teckningar, kärleksbrev, till Jocke, som de sedan lägger högst upp på hans hylla i hallen. När Jocke sedan kollar igenom dagens skörd av kärleksförklaringar, sparar han bara teckningarna som kommer från Caroline. Caroline, är blondare än Liv. Hon har blåare ögon än Liv, och viktigast av allt - en rund liten gullig näsa som pekar upp. De andra kärleksteckningarna kastar Jocke i en papperskorg, en sån med stålgaller och tunn tunn vit plastpåse.
Liv fortsätter att lägga teckningar på hyllan, med stort pirr i magen och en skälvande känsla i sin hals. Liv kan se, när Jocke tittar på sina dagliga brev, att han, egentligen, tycker att hennes teckningar är fina. Som om han hoppades att Caroline skulle svara "det var jag!!", när han i hallen frågar: å vem har gjort den här. Han kan nämligen inte läsa. Och faktiskt bara gilla teckningar som kommer från Caroline. Hon är blondast, med blåast ögon och uppigast näsa. Liv vet ju allt detta. Hon är fem år och vet nämligen allt detta, och väldigt massor mer. Hon vet, att hennes teckningar är mycket finare än Carolines. Caroline ritar slarvigt, drar fort med dom tjocka kritorna, använder inte de tunna finare pennorna. Asymmetriska hjärtan, som hon fyller i utanför ibland. Använder färger som knappt syns, som gult på vitt.
Nästa kärleksteckning Liv ska ge till Jocke ska vara en kråka. Hon vet inte varför just en kråka, men hon vet att hon ska rita den så noggrant hon bara kan. Den ska se ut som en riktig kråka. Den blir stor, så att alla detaljer riktigt ska få plats, täcker hela pappret.
Kråkan blir så fin. Liv svindlas av tanken över att hon ska ge bort något så fint. Med stor glädje och förhoppning lägger hon teckningen av kråkan på Jockes hylla. Hon dröjer kvar, sätter sig i fönstret i hallen och väntar länge, med spänning, på Jockes dom. Först plockar han ner nåt brev som Caroline har gjort, som han sparar. Sen tar han ner kråkan. Han tittar på den länge, säger ingenting, frågar inte vem den är från, utan lägger den bara tyst tillsammans med Carolines brev.
Liv är så glad, inombords, hon vet att han vet, och hon vet att han aldrig sparar ett brev från henne eller någon annan flicka än Caroline igen. Detta vet hon och ska minnas länge.

Senare, en annan tid på dagis, i Kuddis. Jocke, hans bästis Martin, Caroline och Liv leker. De har byggt en scen av kuddarna, uppe på en tjockmatta, där man ska brottas. Jocke skryter att han är starkast på hela dagis. De har haft många brottningsturneringar i Kuddis. Jocke säger att han vunnit över varenda en på hela dagiset. Liv säger nej, du har ju inte brottats mot mig. Jag har jättestarka muskler. Jocke fnyser, en tjej kan inte vara starkare, och oavsett så är han starkast ändå. Det blir tyst ett tag, det är på eftermiddagen, inte så många barn är kvar. Jocke har massor av rastlös energi i sin kropp. "Okej, kom upp då så tävlar vi. Man ska brotta ner den andra och då har man vunnit" förklarar han för Liv. Liv vet förstås redan hur en brottningsmatch går till. Hon har sett Jocke brottas, svettas, bli alldeles röd i ansiktet många gånger.
Vilken tur, att inga andra barn är där, att inga pojkar vill brottas, att Martin är för tjock och att Caroline har en för fin fixad frisyr, hennes mammas inbakade fläta, som hon inte får förstöra. Förresten är hon nog inte särskilt bra på att brottas ändå.
Nu har Jocke tagit av sig tröjan. Han har bara långkalsonger på sig. Det är brottarklädseln. Lysrören gör sig påminda i det låga taket, i ett rum utan fönster.  Det är en mörk vintereftermiddag, i ett ljust och varmt kuddrum. Jocke och Liv tittar varandra i ögonen - vem ska gå på den andra först? Pulsen ökar och nerverna är på spänn. Nu är Liv exalterad. Hon tar i sitt allra starkaste, hon går på Jocke först. Hon brottar ner honom och håller fast honom under sig på den vingliga brottarscenen, efter en kort men hård kamp. "Ja! Jag vann! Jag är starkast!!" Jocke vill inte prata om det, han vill inte titta på Liv. Han lägger sig och vilar bredvid Caroline. Liv är så stolt. Vilket flyt.

Stockholm/Berlin

Dagar grå arga glad missar ett tåg regnar idag
ett hopp du är död vi andra får gå, längre ifrån
våra ensamma jag.

Röd glöd dunkar en brand hemma med bröd,
hoummos och malt.

Torkade tårar glittrar en kind
magiska läppar kom närmare min
Rusar ifrån jag saknar ibland
fantasin som jag har när den seglar iland

Svider sår kliar bra mörka spår river jag
(sönder och samman)

==

Mitt språk är inte mitt
I ett annat land, med
huvud i brand
blodad tand
Magiska band
mellan dig
och
mig
Vi och varandra vi dödar dom andra
(men bara ibland).