22.6.14

Det finns en tid
en varg
ett hopp
I skogen
Där bort
Susar ett steg
Vandrar en vind

Gatan är skitig
Framför en grind

ögon som möts
sluts lite grand. Korsar varann.
Kanske möts vi bakom en tall?
Undrar ändå
Vart fan jag har hamnat:
hur många barr ska jag samla
hur många gånger ska jag ramla

Bett 
Kliar
men saften är säv
gnuggar min hud mot barken
mmm, sträv

En myra innanför kragen
och smultron i magen

En stor vacker stock.
Stockar.
och stenar.
Alla goda grenar.
Ingen slipper här fram, 
förrän hon säger,
men kan du säga mitt namn ?!

Osynligt barn
Hon rör ingen alls;
kottar och stickor, 
dockor och trams

Nu kluckar vattnet, brusar mot en strand.
Bäckar som porlar, läsk mot en tand.
jag bränner en fotsula, när jag vandrar på sand.
Skär mig på en sten, 
när jag kliver iland.

Måne, måne, stig upp om du kan
jag älskar dig måne

Kom får du höra mig yla ibland

Otitulerad (arkiv)

Idag är en älskvärd dimmig dag. Husen, bilarna, marken, träden - ja, allt verkar så långt bort. Glasögonbågen skaver in i huden bakom mitt högra öra som om ett stort gult blåmärke spred sig därifrån likt en oönskad vattenläcka i ett golv. Jag har varit ute och gått genom skogen för att liksom ta mig ut, på andra sidan, kan man säga. Tätt packeterad i luva på luva och jacka i jacka stannar värmen i mig, hastigt cirkulerande - pulserar ur mig, tränger sig fram genom porerna. Jag är plötsligt alldeles klibbig vid tinningarna och det tidigare flygande håret slickar sig nu fast i mitt ansikte. Min jacka luktar redan illa av dimmfukt och svett. Jag kan inte se det runtom kring mig - enbart förnimma det - men säkerligen har jag gått här förr. Dimman suddar ut allt som rör sig och mina fotspår som förr går natt frös fast i tjälen verkar nu ha tinat till en otydlig lermoja. Jag går hem


Jag vaknar upp i min säng. Bredvid mig och under mig ligger pennor, färger och skrynkliga stora pappersark - jag ser att den bruna färgtuben har spruckit och påslakanet är helt brunfläckigt. Funderar över vilken dag det kan vara, tänker noga efter, onsdag? Ett par majestätiska grävlingar ute på fältet dyker upp som en minnesbild för mig - det var idag jag såg dem, ute, i dimman, det är alltså bara tisdag idag. Och det har varit en älskvärd dimmig dag. När jag reser mig ur min överbelamrade säng ligger sladdar och kuddar slumpmässigt spridda över golvet, som är isande kallt. Jag har kläder på mig men inga strumpor. Skyndar mig över till garderoben, där jag upptäcker att mina kläder saknas. Förvirrat besvär jag min tankspriddhet, tänker "tvättstuga" och undrar hur många dagar jag ockuperat torkskåpet egentligen. Stoppar ner mina kalla bitar till fötter i stövelskaften till mina skor, små stenar har liksom malt ner ena klacken till obefintlighet, och känslan av barfota fötter direkt mot det unkna innanmätet av skorna får mig att grimasera.

Inne i tvättstugan står ett par storväxta och gräsligt fula kvinnor. De är två meter långa och nästan lika breda. De vänder sig om och stirrar surt på mig när jag kommer in. Deras arga energi överrumplar mig något men jag fortsätter in och försöker ignorera deras påträngande närvaro. När jag öppnar torkskåpet för att äntligen ta ut mina vältorkade kläder hänger endast ett par överdimensionerade rosa spetsunderkläder där i. De måste tillhöra kvinnan bredvid mig som nu stirrar, om möjligt, ännu surare på mig. Jag smäller igen skåpet fort, vänder mig om och ser en hög av kläder på golvet som måste vara mina, samlar hop dem i min famn så snabbt jag bara kan och springer ut och tillbaka in i lägenheten. Kläderna får ligga på farstugolvet.

Dygnet är slut och jag börjar bli trött. Sätter mig på toalettstolen och sitter fint den stund det tar. Medan jag sitter där får jag syn på två blåmärken på mitt högra lår. Hur har de hamnat där? undrar jag och upptäcker något ännu mer spännande på yttre sidan av mitt vänstra lår - skorpan av ett långt rivsår. Jag kommer fram till att det måste vara jag själv som tillfogat mig denna defekt, råkat riva hål på huden medan jag kliat mig, det har ju hänt förut. Med mina pillriga och kliiga fingrar pillrar jag bort några av skorporna på det avlånga rivsåret - någon bättre och mer tillfredställande syssla har jag inte till hands. Framför spegeln tvättar jag sedan långsamt rent mitt ansikte - gnuggar och torkar hårt, klämmer ut någon ful och mörk liten pormask, kanske mellan ögonbrynen, och borstar sedan ut alla tovor i mitt hår. Väl ute ur badrummet ser jag att mina fingrar och mitt vänstra lår är täckta av ljusrött blod. Det strömmar ur det upprivna såret. Ett plåster senare lugnar sprickan i huden ner sig, och låret trivs med sin nya assecoar. Jag släcker lampan och somnar


Jag går åter igen genom skogen, men denna gång stigen baklänges. Att ta sig genom, ut på andra sidan, fast andra sidan först, egentligen. Allt visar sig på nytt - och olikt alla andra gånger lägger jag märke till de svarta, våta, kala träden, det gula, höga gräset och svarta, vissna växter som blandar sig däri emellan. Egentligen är det här en akvarellmålning, och inte världen. Jag börjar springa, som för att fly från kylan i mina fingerspetsar, men allt tar plötsligt emot då ett hemskt kraftigt håll attackerar mig innanför de nedersta revbenen.  Det är så långt kvar hem som det kan vara - för att avleda smärtan fokuserar jag på stötarna mina knäleder tar för varje stort och hastigt kliv i denna marsch. Tack och lov det hjälper, tack hjälp lov och bock, fortsätter så dubbelvikt. 

Nu har jag varit i dimman i två dygn och ännu inte riktigt vaknat upp. Som i en illusion av att ta sig ur det här vältrar jag mig i ytlig, kommersiell glans - en skenaktig lyx. Något som glänser och skimrar, men egentligen är världen grå och så regnar det idag.

Luften idag är särskilt hård, kall, tar i sin besittning hela min kropp och bitar tag i mina lemmar. Men det gör inte så ont - att äntligen få vakna och leva igen om så bara för en stund.

Kråkan

En femårig flicka går på dagis. Vi kan kalla henne Liv. Hon är kär i Jocke, 5 år, det är honom alla flickor på avdelning 5 på dagiset är kära i. Han är söt, modig, tuff, och har många trogna kompisar. Varje dag sitter några av flickorna och ritar teckningar, kärleksbrev, till Jocke, som de sedan lägger högst upp på hans hylla i hallen. När Jocke sedan kollar igenom dagens skörd av kärleksförklaringar, sparar han bara teckningarna som kommer från Caroline. Caroline, är blondare än Liv. Hon har blåare ögon än Liv, och viktigast av allt - en rund liten gullig näsa som pekar upp. De andra kärleksteckningarna kastar Jocke i en papperskorg, en sån med stålgaller och tunn tunn vit plastpåse.
Liv fortsätter att lägga teckningar på hyllan, med stort pirr i magen och en skälvande känsla i sin hals. Liv kan se, när Jocke tittar på sina dagliga brev, att han, egentligen, tycker att hennes teckningar är fina. Som om han hoppades att Caroline skulle svara "det var jag!!", när han i hallen frågar: å vem har gjort den här. Han kan nämligen inte läsa. Och faktiskt bara gilla teckningar som kommer från Caroline. Hon är blondast, med blåast ögon och uppigast näsa. Liv vet ju allt detta. Hon är fem år och vet nämligen allt detta, och väldigt massor mer. Hon vet, att hennes teckningar är mycket finare än Carolines. Caroline ritar slarvigt, drar fort med dom tjocka kritorna, använder inte de tunna finare pennorna. Asymmetriska hjärtan, som hon fyller i utanför ibland. Använder färger som knappt syns, som gult på vitt.
Nästa kärleksteckning Liv ska ge till Jocke ska vara en kråka. Hon vet inte varför just en kråka, men hon vet att hon ska rita den så noggrant hon bara kan. Den ska se ut som en riktig kråka. Den blir stor, så att alla detaljer riktigt ska få plats, täcker hela pappret.
Kråkan blir så fin. Liv svindlas av tanken över att hon ska ge bort något så fint. Med stor glädje och förhoppning lägger hon teckningen av kråkan på Jockes hylla. Hon dröjer kvar, sätter sig i fönstret i hallen och väntar länge, med spänning, på Jockes dom. Först plockar han ner nåt brev som Caroline har gjort, som han sparar. Sen tar han ner kråkan. Han tittar på den länge, säger ingenting, frågar inte vem den är från, utan lägger den bara tyst tillsammans med Carolines brev.
Liv är så glad, inombords, hon vet att han vet, och hon vet att han aldrig sparar ett brev från henne eller någon annan flicka än Caroline igen. Detta vet hon och ska minnas länge.

Senare, en annan tid på dagis, i Kuddis. Jocke, hans bästis Martin, Caroline och Liv leker. De har byggt en scen av kuddarna, uppe på en tjockmatta, där man ska brottas. Jocke skryter att han är starkast på hela dagis. De har haft många brottningsturneringar i Kuddis. Jocke säger att han vunnit över varenda en på hela dagiset. Liv säger nej, du har ju inte brottats mot mig. Jag har jättestarka muskler. Jocke fnyser, en tjej kan inte vara starkare, och oavsett så är han starkast ändå. Det blir tyst ett tag, det är på eftermiddagen, inte så många barn är kvar. Jocke har massor av rastlös energi i sin kropp. "Okej, kom upp då så tävlar vi. Man ska brotta ner den andra och då har man vunnit" förklarar han för Liv. Liv vet förstås redan hur en brottningsmatch går till. Hon har sett Jocke brottas, svettas, bli alldeles röd i ansiktet många gånger.
Vilken tur, att inga andra barn är där, att inga pojkar vill brottas, att Martin är för tjock och att Caroline har en för fin fixad frisyr, hennes mammas inbakade fläta, som hon inte får förstöra. Förresten är hon nog inte särskilt bra på att brottas ändå.
Nu har Jocke tagit av sig tröjan. Han har bara långkalsonger på sig. Det är brottarklädseln. Lysrören gör sig påminda i det låga taket, i ett rum utan fönster.  Det är en mörk vintereftermiddag, i ett ljust och varmt kuddrum. Jocke och Liv tittar varandra i ögonen - vem ska gå på den andra först? Pulsen ökar och nerverna är på spänn. Nu är Liv exalterad. Hon tar i sitt allra starkaste, hon går på Jocke först. Hon brottar ner honom och håller fast honom under sig på den vingliga brottarscenen, efter en kort men hård kamp. "Ja! Jag vann! Jag är starkast!!" Jocke vill inte prata om det, han vill inte titta på Liv. Han lägger sig och vilar bredvid Caroline. Liv är så stolt. Vilket flyt.


20.6.14

Stockholm/Berlin

Dagar grå arga glad missar ett tåg regnar idag
ett hopp du är död vi andra får gå, längre ifrån
våra ensamma jag.

Röd glöd dunkar en brand hemma med bröd,
hoummos och malt.

Torkade tårar glittrar en kind
magiska läppar kom närmare min
Rusar ifrån jag saknar ibland
fantasin som jag har när den seglar iland

Svider sår kliar bra mörka spår river jag
(sönder och samman)

==

Mitt språk är inte mitt
I ett annat land, med
huvud i brand
blodad tand
Magiska band
mellan dig
och
mig
Vi och varandra vi dödar dom andra
(men bara ibland).