12.2.15

iphone dikt

kniven i strupen, handen i hjärtat, fingrar djupt, snuddar knivens blad, fladdriga skinnremsor, ilsket blod. ögats strålar strilar ner väter halsens grop. denna lilla skål. fylls av tårar från bottenlöst djup, det tar aldrig slut. imorgon kan min kropp inte stiga upp, jag måste ställa in mitt liv, avboka mitt jag. men morgonen därpå är huvudet lättare fyllt av nattens snurriga magiska grus. trötta ögon blinkar till, trötta lemmar blir till pigg, så jag sticker ut på en lång lång dag, bara jag med hela mitt behag.

4.2.15

arkiv. 14 november 2004

Just det. Tänkte visa ord.
Det viktigaste är att överleva.
Och när jag hamnar i obalans är det som att jag snubblar, jag går helt enkelt för fort, och går på huvudet. Det smakar jord och grus och asfalten skrapar upp mina läppar och gruset fyller såren och till sist slår jag över, ramlar på rygg och gråter. Sen märker jag att det bara är skrubbsår, inget farligt, att jag bara var rädd, och reser mig upp och börjar åter om igen, ett nytt försök, på fötter.